Insikter, visioner och det kvävande höstmörkret
Sitter här i mitt kök, med klockornas tickande som enda bakgrundsljud. Kian är hos sin pappa och Kelly åkte precis på kubb-tävling hos min bror och hans tjej i Nybro. Jag minns inte när jag var helt ensam hemma senast, inte för en hel dag i alla fall, så jag passar på att njuta av lugnet. Det är något jag märkt av det senaste året - att jag föredrar att ha det tyst omkring mig, både hemma och på promenader. Jag väljer sällan att lyssna på musik när jag är ute och går numera, låter istället tankarna fladdra fritt och lyssnar till gruset som knastrar under fötterna, fåglarnas kvitter, vinden i träden och bilarna som susar förbi. Det har blivit nästintill livsnödvändigt för mig, särskilt i stressiga perioder. Min hjärna är aldrig tyst och tankarna aldrig stilla, men att ha det tyst och lugnt runtomkring gör åtminstone pulsen lite långsammare. 😅 Sommaren gick så fort. Som alltid känner jag att det var så mycket som inte hanns med. Jag bygger alltid stora visioner, alldeles för stora....