Hjärnspöken och tanketrassel

Hej underbara lördag! Vilket härligt vinterväder det har varit idag.🌞❄⛄  Jag tog en promenad på förmiddagen, innan alla planer för dagen drog igång. Och ni vet känslan som kommer när man ser något riktigt vackert? När blodet flyter snabbare genom ådrorna, hjärtat växer och pressar upp en känsla så stor att det stockar sig i halsen och det nästan tårar sig i ögonen. Ungefär som när man ser en fantastisk solnedgång. Allt runtomkring bara stannar till och just precis det ögonblicket är det enda som existerar. Precis så kändes det att gå cykelvägarna kantade av snötyngda träd. Knarret under fötterna. Glittret som täckte marken vart jag än såg. Det är så oändligt vackert med snön! Kanske är just den känslan extra stark eftersom vi ser så lite av den här nere i söder, vad vet jag.                                Vi hade planerat en utflykt idag. Korvgrillning i pulkabacken tillsammans med ett par ko...

Lördag måste väl ändå vara veckans bästa dag! Det bästa jag vet är att kunna starta upp med två koppar kaffe och en långpromenad innan man tar tag i dagen. Det var precis vad jag gjorde idag, och vädret var ljuvligt! Barnen är inte hemma i helgen, så jag har haft all tid i världen att göra precis vad JAG vill, utan minsta protest från någon som inte orkar, vill eller "ska bara" först. Istället valde jag att boka tid i tvättstugan, storhandla, städa och fixa hemma... Haha! Jag passade dock på att ta en sväng till mina kära föräldrar för en kopp kaffe. Det händer så otroligt sällan även att vi bor så nära varandra. Livet kommer så ofta emellan. Det blev en mysig stund med mycket skratt och uppdateringar om livet. Min älskade mamma. Det är konstigt egentligen, vi befinner oss på exakt samma plats i livet med våra kära, trots att det skiljer runt 80 år mellan dem. 💓  Att kämpa med ett barn som har svårigheter i form av en diagnos, med många samtal från skolan, möten, oro, planer...

Ibland undrar jag hur det skulle vara att inte känna så mycket. Inte tänka så mycket. Jag funderar på hur det skulle vara att stå stadigt med båda fötterna på jorden och ta var sak som den kommer. Möta varje problem i dörren och handskas med det som är där och då. Inte analysera varenda vinkel av vartenda problem innan de ens knackat på dörren. Jag antar att det bara är en "sån" dag. En sån där dag när tankarna snurrar extra mycket. När man försöker komma på lösningar, inte bara på sina egna problem utan även på andras. Vad skönt det skulle vara att kunna hjälpa alla man bryr sig om. Jag var på en lång promenad tidigare idag. Jag provade för en gångs skull att promenera utan musik i öronen. Tankarna snurrar extra fort på promenader, som en motor som driver benen framåt. Det gör de oavsett om jag har musik i öronen eller inte, men det var skönt att kunna fokusera bara på tankesnurret utan några andra intryck. "Det är bara att inte tänka så mycket!" Ett toppentips för...

Det är något alldeles särskilt med att dela ett förflutet med någon. En sorts behaglig trygghet i att veta att man kan prata om vad som än hänt i livet och att personen ifråga redan känner till hela historien bakom och vet allt de behöver veta. Att ha någon man kan utbyta blickar med och veta exakt vad som rör sig i huvudet. Kunna skratta hejdlöst tillsammans av bara en enda gemensam tanke. En långvarig och djup vänskap med någon man älskar slår allt. Någon man kan komma hem till i vilket tillstånd som helst och ändå känna sig fullkomligt bekväm. Alltid välkommen. Att ha någon man kan dela hotellsäng med, att under tystnad ligga i varsin ände med telefonen i ansiktet en hel kväll och ändå kunna njuta av varandras sällskap. Kravlöst. Att kunna träffas efter ett år och ändå kunna prata som om det vore igår. Att känna sig älskad oavsett hur man ser ut och vilken sinnesstämning man än är i. Jag kan leva hela livet utan en man, men inte en enda dag utan mina vänner. 

Nytt år, nya möjligheter. Min önskan för det nya året är först och främst att vi ska hitta en medicin och en strategi som får Lilla att börja klara skolan. Kunna fokusera, vara delaktig, leka och ha roligt. Hitta motivationen och en vilja att gå dit på morgonen. Det kommer säkert vara en krokig väg dit, men jag vägrar tro att det är omöjligt. Vi slutade med den senaste medicinen då aggressiviteten eskalerade och till slut kändes övermäktig för oss alla. Efter bara några dagar märktes ett större lugn och aptiten kom tillbaka. Det börjar dock kännas hopplöst, detta var fjärde medicinen som inte fungerade. Vi kanske har för höga förväntningar, men ska man medicinera sitt barn vill man ju att de positiva effekterna ska övervinna de negativa. Vi får fortsätta prova, hoppet är ju det sista som sviker. Tillräckligt med sömn, rätt mat och fysisk aktivitet gör ju också underverk för kroppen, och det har varit dåligt med det under hösten.  Jag önskar också att Stora ska fortsätta orka med sk...

Hela 2020 har jag funderat, och nu har jag äntligen bestämt mig för att börja blogga igen. Det var åratal sedan jag hade en aktiv blogg, och även om jag i nuläget inte vet hur pass aktiv jag tänkt vara har jag tänkt ge det ännu en chans. Jag har skrivit lite här i bloggen under förra året, men inte publicerat vare sig inlägg eller blogg. Snarare haft den som en digital dagbok. Därför ligger det lite äldre inlägg ute. Jag har vridit och vänt på alla perspektiv, ställt mig själv alla frågor och försökt komma på hur jag skulle använda bloggen. Vad ska jag skriva om? Hur mycket ska jag lämna ut om mitt liv och mina barn? Varför vill jag att folk ska läsa? Om jag inte kan skriva allt jag tänker, varför ska jag då skriva? Jag älskar att skriva och har alltid gjort. Och jag har alltid haft ett behov av att uttrycka mina tankar i text. Förr när jag bloggade ville jag att alla skulle få veta allt om mig. Jag var yngre och hade ett stort behov av bekräftelse och uppmärksamhet, även om jag kunde ...