Det där med vänskap

Det är något alldeles särskilt med att dela ett förflutet med någon. En sorts behaglig trygghet i att veta att man kan prata om vad som än hänt i livet och att personen ifråga redan känner till hela historien bakom och vet allt de behöver veta.

Att ha någon man kan utbyta blickar med och veta exakt vad som rör sig i huvudet. Kunna skratta hejdlöst tillsammans av bara en enda gemensam tanke.

En långvarig och djup vänskap med någon man älskar slår allt. Någon man kan komma hem till i vilket tillstånd som helst och ändå känna sig fullkomligt bekväm. Alltid välkommen.

Att ha någon man kan dela hotellsäng med, att under tystnad ligga i varsin ände med telefonen i ansiktet en hel kväll och ändå kunna njuta av varandras sällskap. Kravlöst. Att kunna träffas efter ett år och ändå kunna prata som om det vore igår. Att känna sig älskad oavsett hur man ser ut och vilken sinnesstämning man än är i.

Jag kan leva hela livet utan en man, men inte en enda dag utan mina vänner.