Ett skepp kommer lastat med…

… en depression. D e p r e s s i o n . Jag smakar på ordet som fortfarande känns så främmande i mitt huvud. Depression, det blev domen hos läkaren för ett par veckor i sedan och grunden för en månads sjukskrivning. Nog för att jag kan checka av varenda del ur listan med symptom men jag har inte en enda gång tidigare tänkt tanken på att det är vad jag drabbats av. Lite stress kanske, en utmattning, hjärnblödning eller demens. Men inte en depression. 

Det är något som alltid känts så avlägset. Något som andra drabbas av. Andra med mörkare tankar och känslor än vad jag själv har. Jag, som alltid balanserat på kanten men alltid klarat mig undan. Kastat mig åt andra hållet precis innan vinden tar tag i mig och slungar ner mig i den mörka avgrunden.

När jag gick från vårdcentralen var jag fylld av motsägelsefulla känslor kring domen som läkaren skickat hem mig med. Jag trodde inte på den först, avfärdade den och försökte motarbeta insikterna i mitt huvud. Vad ska hända med mig nu? Hur ska jag ta mig ut den här knipan jag satt mig själv i? Kommer jag bli bra igen? Det återstår att se. 

Jag vet bara att jag nu, efter tre veckor från jobbet och två på medicinering, sakta men säkert börjar känna igen mig själv. Glöden har börjat spraka så smått, kugghjulen har börjat snurra, hissen går en våning högre upp… 🤪 Men det är en oändligt tråkig resa att vara på, det är ett som är säkert.

Jag satt och scrollande igenom mina anteckningar på mobilen nu ikväll, det är där jag ventilerar ur mig alla överväldigande tankar, känslor och impulser, och det slog mig hur otroligt många mörka texter jag skrivit det senaste året. Jag förstår inte att jag inte kunnat se vart jag har varit på väg men det är väl som man säger om insikter - att det är lätt att vara efterklok.

Jag har levt hela livet sida vid sida med depressioner och psykisk ohälsa, jag har så många i min närhet som mått och mår så dåligt på olika sätt. Och då någonstans blir det väl normaliserat det där med att må dåligt till och från. Det är ingenting konstigt i min värld, kanske är det därför jag inte märkt av alla tendenser till en begynnande depression jag nu i efterhand så tydligt kan se…

Jag har funderat jättemycket på om detta är något jag vill dela med mig av eller hålla för mig själv, men jag känner ändå att det hjälper mig mer i längden att vara öppen. Psykisk ohälsa är tillräckligt tabubelagt i samhället som det är och jag vill inte vara delaktig i den kulturen. 🥰