Fantasier

Idag har känts nästintill oändlig. Inte på ett dåligt sätt, bara väldigt lång. Vi slutade tidigt och jag tog en promenad i solen när vi kom hem. Lyssnade klart på min ljudbok, Där kräftorna sjunger. Vilken fullkomligt fantastisk bok! En av de absolut bästa jag läst/lyssnat på. 📖 

Häromdagen fick jag några långklänningar av min mamma. Provade när jag kom hem, varpå Lilla blev alldeles till sig. Han tyckte jag var SÅ vacker och alltid borde gå klädd sådär! Han kunde inte sluta prata om hur vacker han tyckte att jag är och vilken tur han har som har en så vacker mamma. Det är sannerligen en kärleksfull liten kille jag har! 🥰

Han frågade sen om jag är kär i någon - han tycker det är så viktigt att jag gifter mig någon gång. Det är återkommande ämnen i våra diskussioner, om, när och med vem jag borde gifta mig. Han lider uppenbarligen mer än mig över min ”ensamhet”. Gullisen! 😅

Självklart kan jag känna mig ensam och ledsen ibland över att inte ha någon att dela tillvaron med. Allra tydligast blir det somliga helger när jag inte har barnen och ingenting planerat. Bara att ha handlat på Ica och sett hur andra handlar för gemensamma helgmiddagar, eller hört en kärleksballad på radion i bilen hem kan få en att brista ut i fulgråt. Åtminstone om det är ”den tiden på månaden”. Då gråter man förvisso för allting, om så bara mjölken till kaffet är slut. 😳

Men. För det allra mesta lider jag inte ett enda dugg av att bara ha mig själv och barnen att ta hänsyn till. Faktum är att det är ett aktivt val jag gjort, att leva ensam. 

Jag kan och vill inte ha en relation av flera olika anledningar. Mest för att jag är trött. Jag är trött på den ständiga ångesten över att inte räcka till. Trött på hur jag tror att jag måste förändras för att duga (bieffekt av fröken-duktig-syndromet). Trött på att anpassa mig och ta hänsyn. Trött på konflikter och drama. Trött.

Jag säger inte att jag bara träffat på rötägg genom åren, för det är inte sant! Jag har haft turen att träffa flera fina personligheter men där det av olika anledningar ändå inte fungerat.

Men. De rötägg jag snubblat över, däribland min senaste relation jag tog mig ur för ett par år sedan, har bränt slut på all min ork och lust att vilja ge mig in i något igen. Och den har inte återvänt...

Jag vill inte behöva ställas inför att prioritera bort de underbara personer som redan finns i mitt liv för att ge plats åt någon jag ska bli upp över huvudet förälskad i. För det är hemskt utmattande att vara kär...

Att inte kunna tänka på något annat, att längta tills barnen åker hemifrån så man kan kasta sig huvudstupa i någons famn, att offra den lilla tid som redan finns för vänner och familj, den ständiga osäkerheten och den skrikande känslostormen som rör till det i både hjärta och själ. 

Nej tack, jag klarar mig bra som det är. Det är så otroligt okomplicerat att vara själv. Man styr sitt skepp i vilken riktning man själv vill, utan någon som står bredvid och har åsikter.

Dessutom känns det på något vis fint att mina barn får växa upp med en mamma som inte maniskt måste ha en relation för att vara tillfreds, som är stark och klarar allt på egen hand. Jag tänker att det förhoppningsvis skapar en känsla av att livet har så många fler syften än att hitta någon att binda sig med. För livet, drömmar och mål kan man ju dela med vänner också. 🥰

Jag vet att jag låter bitter men så är det inte. Jag älskar kärleken! Faktum är att jag romantiserar den så mycket att troligtvis ingenting kan leva upp till mina föreställningar om hur det ”ska vara”. Jag älskar romantik i både film och böcker och fantiserar ofta om den där ”stora kärleken” som kanske en dag valsar in i livet och bara finner sig tillrätta. Tar mig som jag är med barn, humörsvängningar, alla mina drömmar, inre demoner och allt. 

Men det får gärna fortsätta vara just det i några år till. Fantasier. ❤️