Livet känns inte så kul just nu

Tiden bara rullar på utom min kontroll, jag mår inte bra på jobbet, i min kropp eller livet i stort just nu. Det skaver, helt enkelt. 

Så har det nog varit i några år nu. Jag pratade med någon härom veckan, om att tiden mellan 30 fram tills nu varit den tråkigaste i livet hittills. Inte för att jag inte njuter av livet emellanåt. Jag har haft många roliga stunder, både med barnen, vänner och på jobbet. Älskar att leva. Men det har varit sådan stiltje. Sådan tristess.

Kanske är det kontrasten mot hur jag levt tidigare- flyttat vart och vartannat år, hoppat in och ut ur relationer, umgåtts med vänner, orkat med äventyr och utmaningar. Framför allt orkat. Den där orken har inte funnits på flera år. Jag orkar inte umgås. Orkar inte vara påhittig och spontan. Orkar inte dejta eller ens tänka på att träffa någon. Orkar ingenting. Och det gör mig lite deppig.

Jag vill försöka tänka att det nog bara är en tråkig tid i livet. Att det blir bättre sen. Men tänk om sen aldrig kommer? Om jag alltid kommer vara såhär. Känna såhär. Ända till slutet. Usch så trist!

Det är nog därför jag landat i att jag måste förändra mitt liv från grunden nu. Inte byta bostad eller inleda en relation. Men byta jobb. Livsstil. Kropp. Åtminstone kanske börja ta hand om min kropp bättre. Röra på mig. Äta bättre. Sova bättre. Stressa mindre. Jag vill ju orka med att skapa en härlig vardag. För vardagen är ju ändå 95% av livet. Om man endast lever för helger och semester så lever man ju bara typ 5% av den lilla tid vi har här på jorden. Gud vad sorgligt!

Jag kanske har en medelålderskris. Det är ju bara några år kvar till 40-strecket och det är ju starkt förknippat med kris. Jag brukar krisa med jämna mellanrum. Och ofta tycker jag att kris brukar leda till förändring. Denna gången måste det nog till en rejäl förändring känner jag. Jag har så mycket visioner, så många drömmar och fantastiska idéer. Jag vet vad jag vill egentligen, men vägen dit är krokig och invecklad. Och framförallt skrämmande. Det är så många faror som lurar på vägen och jag vet egentligen inte om destinationen är så vacker som jag vill inbilla mig. Det kanske är visionen om det grönare gräset…? Oavsett vad så behöver man nog klättra över det där staketet och utforska gräset på andra sidan ibland (nu talar vi inte om när gräset lockar i en trist parrelation), för att få lite perspektiv på livet. Jag lever ju bara en gång i denna kropp, är man då inte skyldig sig själv att fylla livet med mer än tristess?