Lördagstankar

Ibland undrar jag hur det skulle vara att inte känna så mycket. Inte tänka så mycket. Jag funderar på hur det skulle vara att stå stadigt med båda fötterna på jorden och ta var sak som den kommer. Möta varje problem i dörren och handskas med det som är där och då. Inte analysera varenda vinkel av vartenda problem innan de ens knackat på dörren.

Jag antar att det bara är en "sån" dag. En sån där dag när tankarna snurrar extra mycket. När man försöker komma på lösningar, inte bara på sina egna problem utan även på andras. Vad skönt det skulle vara att kunna hjälpa alla man bryr sig om.

Jag var på en lång promenad tidigare idag. Jag provade för en gångs skull att promenera utan musik i öronen. Tankarna snurrar extra fort på promenader, som en motor som driver benen framåt. Det gör de oavsett om jag har musik i öronen eller inte, men det var skönt att kunna fokusera bara på tankesnurret utan några andra intryck.

"Det är bara att inte tänka så mycket!" Ett toppentips för de med tankekontroll, men det funkar inte så enkelt för oss som inte kan styra över sina otyglade hjärnor.

Just nu snurrar mycket tankar kring jobbet. Jag vill så mycket men har svårt att ta mig från tanke till handling. Ofta fastnar det i huvudet och tänder eld på motivationen, men sedan stannar det.
Jag tänker mycket på lilla. Om den nya medicinen (femte i ordningen) ska fungera bättre? Om skolan äntligen ska börja fungera nu?
Jag tänker mycket på stora. Våndas över att jag inte känner att jag räcker till åt båda mina hjärtan när lilla behöver så mycket stöttning och anpassningar.
Jag tänker mycket på min familj som har det svårt på olika sätt. Vill hjälpa men kan inget göra.
Jag tänker mycket på vänner som mår dåligt. Vill kunna blåsa bort allt det dåliga och öppna upp för lite ljus i tillvaron.

Jag tänker för mycket, helt enkelt.