Att glömma ett liv

Lördag måste väl ändå vara veckans bästa dag! Det bästa jag vet är att kunna starta upp med två koppar kaffe och en långpromenad innan man tar tag i dagen. Det var precis vad jag gjorde idag, och vädret var ljuvligt!

Barnen är inte hemma i helgen, så jag har haft all tid i världen att göra precis vad JAG vill, utan minsta protest från någon som inte orkar, vill eller "ska bara" först. Istället valde jag att boka tid i tvättstugan, storhandla, städa och fixa hemma... Haha!

Jag passade dock på att ta en sväng till mina kära föräldrar för en kopp kaffe. Det händer så otroligt sällan även att vi bor så nära varandra. Livet kommer så ofta emellan. Det blev en mysig stund med mycket skratt och uppdateringar om livet.
Min älskade mamma. Det är konstigt egentligen, vi befinner oss på exakt samma plats i livet med våra kära, trots att det skiljer runt 80 år mellan dem. 💓 

Att kämpa med ett barn som har svårigheter i form av en diagnos, med många samtal från skolan, möten, oro, planering, affektutbrott, mediciner...
Eller att kämpa med en närstående med svårigheter i form av demens, med samtal från boendet, möten, oro, planering, affektutbrott, mediciner... 

Enda skillnaden är väl egentligen att barnet växer och blir äldre, och att svårigheterna med åren kan avta. Eller åtminstone ändra form och volym. Man blickar framåt och hoppas.

Den gamla blir äldre, men svårigheterna kommer inte avta. De kan lindras med mediciner och rätt stöd, men sjukdomen blir bara värre. Man kan inte blicka framåt på samma sätt. Istället blickar man bakåt och minns hur det var, innan sjukdomen fanns.

Demens måste vara den grymmaste av alla sjukdomar i världen. Att leva ett långt liv, fylla det med minnen som man sedan bara glömmer bort. Ett efter ett. Glömmer människor man älskar. Glömmer de enklaste av saker. Tills allt bara är ett enda stort förvirrande trassel. Jag vet inte mycket om sjukdomen, bara att den är så fruktansvärt orättvis.
Lilla mormor. 💓