Valet att medicinera

"Jag är i chock. Lilla har varit på strålande humör många morgnar nu. Inga problem alls att komma iväg till skolan. Han kvittrar, öser kärleksförklaringar över mig. Jag är bästa mamman i världen. Han älskar mig mest i världen. Pussar, kramar och gos. Idag klädde han på sig utan minsta gnäll, som många morgnar senaste tiden. Färdigklädd och borstar tänderna själv när jag ber honom. Inga konstigheter. Idag stängde han av teven och klädde på sig ytterkläderna när jag bad honom första gången. Tog FRIVILLIGT ut soporna och gick ut i förväg för att slänga dem. Vilken guldmorgon! Vågar jag börja hoppas på att medicinen äntligen fungerar?"

Texten skrev jag för några veckor sedan, och jag är fortfarande lite i chock över hur väl det fallit ut med den senaste medicinen.

När vi fick resultatet av utredningen för över ett år sedan och blev erbjudna möjligheten att börja medicinera för att underlätta vardagen för Lilla, visste jag att det kunde ta tid att hitta rätt. Det kunde ta några månader av byten och tålamod för att hitta den medicin och dos som fungerade för just honom. Trodde jag...

  
Fem byten har vi gjort det senaste året. Fem medicinbyten och flera doshöjningar, avbrutit, diskuterat med läkare, tvivlat, slitit våra hår och laddat om. Ledsna och uppgivna funderat på om det verkligen är värt det. Varför ska man envisas med att trycka i det stackars barnet medicin när det ändå bara rör till det ännu mer i kroppen?! 

Jag har läst på om kosthållning, tillfört vitaminer, mineraler och fiskolja av olika slag. Läst på om forskning och alternativa metoder för att få ett spretigt litet barn att orka hålla ihop utan mediciner. Tagit pauser mellan medicinerna men bestämt oss för att prova igen. Det har verkligen inte varit en självklarhet att medicinera, jag har läst om både för- och nackdelar tills ögonen gått i kors.

Efter en katastrofal hösttermin och en väldigt arg och rörig tid innan jul, valde vi att ta en paus över jullovet. Go back to basic så att säga.

I mitten av januari påbörjade vi den senaste medicinen och redan från dag ett märktes stor skillnad. Skolan var lika chockade som jag. Nu kunde Lilla bli arg utan att slåss och kasta möbler. Han kunde lugna ner sig själv betydligt snabbare och affektkurvan var inte längre en berg-och dalbana. De första veckorna höll vi bara i oss och vågade inte hoppas för mycket. Men det här har fortsatt!

Han orkar nu göra flera sidor matte utan paus, orkar leka med klasskompisarna korta stunder på rasten och verkar så mycket lugnare och nöjdare med livet. Han går till skolan nästan varje morgon utan konflikt och de två sista veckorna innan sportlovet var han till och med i klassrummet korta stunder vid flera tillfällen. På eget initiativ!

Han var också med hela förmiddagen i pulkabacken med klassen en dag, och höll ihop hela tiden!
Hemma har det också varit betydligt lugnare. Inte alls lika många utbrott. Han har dock fått svårare att somna på kvällen (en vanlig biverkning) men nu har vi fått en tyngdtäcke som vi hoppas ska hjälpa till lite.

Jag kan nog inte på ett tillräckligt bra sätt förklara vilken enorm lättnad detta innebär för oss alla, framförallt för Lilla själv!

Han har sedan han började första klass nästan uteslutande haft sin undervisning i ett eget rum. I princip varit helt avskärmad från övriga klassen. För att han inte orkat med alla intryck. Han har orkat göra typ två mattetal innan han behövt paus. Inte fixat att vara ute med klasskompisarna på rasterna. Periodvis flera gånger om dagen blivit så arg eller upprörd att han slagits, skrikit, vält omkull möbler och haft sönder saker.

Jag har otaliga gånger behövt åka från jobbet för att hämta en helt slutkörd kille som inte orkat skolan mer (tack och lov för mina fantastiska kollegor och för min underbara chef som inte haft något annat än förståelse och medkänsla) . Han har hatat att gå till skolan och varje morgon har varit en pärs för att få honom att komma iväg. Leka med kompisar på fritiden eller ha en fritidsaktivitet har inte kommit på fråga. Orken har inte räckt till.

Den här medicinen verkar hittills kunna erbjuda så mycket av det vi så desperat har eftersträvat: en Liten som orkar gå till skolan. Som orkar leka med kompisar och som stolt kan sträcka på sig när ännu en bra dag passerat. Han behöver inte känna sig "värdelös" eller som "ond människa som inte borde finnas", som han så många gånger uttryckt. Vi kan bara fortsätta hålla i oss och be till högre makter (det är lätt att bli lite religiös i sådana här lägen) att det positiva ska hålla i sig.

OBS! Syftet med det här inlägget är INTE att försköna bilden av medicinering, det hoppas jag ingen tror. För det har verkligen inte varit en dans på rosor. Alla behöver inte ta medicin för att få en fungerande tillvaro, det är något varje familj själva behöver ta ställning till.