Det där med kompisrelationer

Det är konstigt egentligen. Så mycket tid och energi jag lägger på att oroa mig för mitt lilla barn och hans kompisrelationer. Att han aldrig visar intresse för att umgås med andra barn. Rädd för att han ska bli ensam och utanför om han inte börjar intressera sig. Och när han väl ska leka med någon blir jag nervös och rädd att något ska gå snett.

När man har ett barn som inte riktigt är som "alla andra", som (till skillnad från de flesta andra jämnåriga) inte visar något större intresse för att leka med andra barn, som för det mesta är fullkomligt nöjd med att vara för sig själv och bara göra det man själv är intresserad av. Då är man liksom inte riktigt van vid att ha andra barn hemma.
Så när det plötsligt händer och det sitter TVÅ andra ungar i soffan tillsammans med det egna barnet, då är det lätt att bli lite upp och ner. Man vet liksom inte vad man ska göra av sig själv, står och trampar som en otålig travhäst i köket, vankar av och an och funderar på vilken roll man ska ta.
Bör jag låta ungarna vara ifred?
Bör jag passa upp på dem? Servera rökta skaldjur och mousserande jordgubbssaft?
Borde jag baka bullar nu på direkten eller ska jag vänta till en eventuell andra gång?
Kommer detta bli en situation jag behöver vänja mig vid eller är det bara en engångsföreteelse?
Frågorna är många och bara väller upp i huvudet. Var jag lika konstig när Stora var liten och började leka med kompisar!? Förmodligen... 

Fast Stora har aldrig haft några problem med att bygga kompisrelationer eller att leka på lika villkor. Jag har aldrig behövt oroa mig särskilt mycket, det har liksom bara flutit på.

Ibland tjatar jag på Lilla att han kan väl gå ut och leka lite med de andra barnen i området. Då kontrar han med att "varför ska jag gå ut och leka? Det blir bara problem när jag är ute!" Han är så medveten. Och det är inte längre särskilt populärt att gå med mamma i släptåg som en hök. Man vill vara stor och självständig samtidigt som det är svårt att klara allt på egen hand.

Det är också intressant att observera vilken roll barnen tilldelas när de ska leka. När Lilla ska vara med och leka är det inte sällan man hör att någon börjar med att förklara för honom att "den här gången får du faktiskt inte göra si eller så". Det är förvisso bra att sätta upp lekreglerna från början och tala om vad man vill ska undvikas. Samtidigt kommer det ju med största sannolikhet vara just precis det där som kommer hända igen, eftersom man då också talat om vad man förväntar sig. Och barn vill ju gärna vara andra till lags, på gott och ont. Förväntas man vara en initiativtagare av omgivningen, tar man nog också ofta på sig den rollen. Samma sak om man förväntas vara bråkstaken. Varför skulle man vilja göra någon besviken? 

Det kanske är att dra det lite långt men det är i alla fall så jag upplever att det varit för min lilla. En gång var det ett barn som sa till en annan kompis när Lilla hörde, att "han är ju livsfarlig!" Ändå ville man leka för att Lilla har roliga leksaker man kan få låna. Lite komiskt på samma sätt som det är väldigt ledsamt. 
Han sa till mig efteråt att han gillar att vara "den farliga". Jag antar att det är någon form av trygghet, då det ju är den rollen han fått sedan han var väldigt liten. Den som kastar saker utan att tänka sig för, som slåss när det blir för mycket känslor och som inte klarar av att leka utan en närvarande vuxen. Vissa barn har blivit rädda såklart, men väldigt många barn har visat fantastisk förståelse och ändå velat fortsätta leka med honom. Jag hoppas så att det är just de kompisarna som kommer hänga kvar med åren, för är det något man behöver när insidan är kaos så är det trygga och förstående människor runt omkring. 💕

Jag behöver kanske bara lugna ner mig lite och sluta oroa mig helt enkelt. Alla människor har inte ett stort behov av att omge sig med andra. Och det är ju faktiskt också okej.