Jullov = tråklov

Hej på er mitt i jullovet!

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här i bloggen, har till och med funderat ibland på att stänga ner den helt men faktum är att jag ju har den som ett verktyg att ventilera om stort som smått i livet. Så jag har den vilande i långa perioder så får inläggen komma när de kommer helt enkelt. Nu blir det ett par inlägg på rad dock.

Dessutom har jag bestämt mig för att kalla barnen vid namn hädanefter. De flesta som läser antingen känner eller är bekanta med mig ändå och vet vilka mina barn är så det finns ingen anledning att hymla. 😄

Nu är det jullov och vi har ändå haft en del fina dagar. Jul och nyår kan ju bli väldigt överväldigande, inte minst för barn med npf. Här hemma gick det dock förvånansvärt bra med släkt, vänner, olika julfiranden (först pappa och sedan med mig) på samma dag, julklappar och förväntningar. På julaftonskvällen kunde vi se tillbaka på dagen med värme. 

Dock är förberedelse a och o hos oss, så jag och Kians pappa hade regelbunden kontakt under dagen för att stämma av läget. Jag hade också förvarnat familjen innan att vi skulle packa ihop och åka hem direkt eller så fort jag märkte att Kian inte orkade mer. På så vis kan alla vara delaktiga och insatta i hans behov och hjälpa till så att det blir bra för alla. 💖 Hemma väntade även några julklappar under granen = morot för att vilja åka hem och ett plus att inte behöva öppna alla julklappar på samma gång.

Nyår är ofta en väldigt ångestladdad högtid för mig. Jag har så stora visioner om hur jag skulle vilja ha det och så är det ju det där med hur "alla" andra visar upp sina storslagna firanden på sociala medier. Jag blir alltid så stressad och vill också skapa det där storslagna. Men storslaget kan väl lika gärna vara att ha en riktigt mysig kväll tillsammans med de man älskar, tänker jag. Så denna gång blev det ett väldigt nedtonat firande med delar av den närmsta familjen. 

Vi åt trerätters vid festligt middagsbord (dukade fint åt Kian i vardagsrummet så han skulle få äta framför teven som vanligt, inga förändringar i onödan i detta hus). Vi hann med att spela lite spel också till Kellys stora glädje. Hon tycker jag är så tråkig som aldrig vill/orkar spela spel och lillebror kan inte alltid hantera det där med brädspel så det blir sällan av. Kian satt inne på sitt rum nästan hela tiden och kom bara ut för att äta och gå på toaletten. Men det var lugnt och städat hela tiden, inga överväldigande känslostormar eller utspel för någon av oss. 😉 När efterrätten var slut åkte gästerna hem så att vi fick en lugn avslutning bara jag och barnen. 

Vi lyckades alla hålla oss vakna till tolvslaget, Kian fick bestämma att vi skulle kolla raketerna från balkongen. Jag och Kelly skålade med fruktsoda och njöt av alla färgsprakande fyrverkerier medan Kian satt insvept i filt och med hörselkåpor och ville gå in. Alla är vi olika. 😍

Hur som helst. Jullovet har, utöver ett par dagar på fritids, bestått till 99% av skärmtid och passivt stillasittande. Inte en enda utegrillad korv, inte en enda utflykt till lekland eller badhus, inte mer än en ynka dag var som barnen varit med kompisar. Jag har inte längre så mycket ångest över det där med skärmtiden. Barnen är glada och har inget större behov av att umgås med kompisar (har aldrig haft) och jag är ju faktiskt en mamma som älskar att mysa inomhus framför en film eller att bara få gå runt och plocka och fixa. Hade jag fått välja hade vi alla varit energiska friluftsmänniskor men vi är de vi är. Jag älskar att vara ute i naturen men får alltid lägga min själ i att övertyga barnen om att det är en god idé med utflykter. Om/när vi väl kommer hemifrån är mitt humör i botten och ingenting blir särskilt kul, så jag har gett upp. Är man en sämre förälder för att man låter barnen sitta inomhus, så får jag väl helt enkelt räcka upp handen och gilla läget. Jag tror att det blir "folk" av mina barn också. 😄

Jag blir såklart väldigt stressad när kompisar gång på gång ringer på och vill leka men Kian bestämt tackar nej. Han vill inte. Orkar inte leka. Jag hade såklart kunnat tvinga ut honom men det hade förmodligen resulterat i en jobbig lekstund som slutat med bråk och tjurigheter. Det är en svår balansgång det där eftersom jag tycker att han behöver både kompisar och utevistelse och är rädd för att han i slutändan blir ofrivilligt ensam. Men jag landar alltid i att det nog är bäst att låta honom få avgöra själv om han vill leka eller inte. Förhoppningsvis kommer han att förstå sig på vitsen med socialt umgänge när han bli äldre.

Under hösten har jag gått en föräldrautbildning på BUP där jag tillsammans med flera andra härliga föräldrar till barn med adhd träffats en dag i veckan under en period. Superintressant och givande. Det blev en hel del tankeställare och ett redan försått litet frö om min egen problematik började gro i samband med avsnittet om adhd hos flickor/kvinnor. Det är något jag redan är på gång att nysta vidare i i jakten på att förstå mig själv lite bättre. Fortsättning följer. ✨