Att bejaka sina inre troll

Lördag - ledig dag och härligt väder! Livet borde leka, visst? Och det gör det väl på sätt och vis. Vi är friska allihop, det är Mello ikväll och vi har redan handlat lördagsgodiset. Sitter i Kians rum och tittar på när han spelar Fortnite. Han lovade att sluta vråla om jag satt här inne. Behövde lite kärlek, som han sa. Haha! Han är bra på att sätta ord på sina känslor det lilla barnet.

Idag flyter jag runt som i ett vakuum. Har inte riktigt kontroll över vart jag ska , om jag kommer flyta upp till ytan eller sjunka ner i mörkret. Brukar alltid bli nervös och börja nysta i varför det känns så, analyserar och anstränger mig hårt för att ta mig uppåt. Men då blir det oftast motsatt effekt och jag sjunker istället. Det där med att man kan styra sina tankar är inte alltid sant. Inte för mig i alla fall. Så idag bara är jag. Låter mig sväva runt i ovisshet och låter det bli som det blir. Jag är inte rädd för att må dåligt, men det är otroligt trist. Vem vill inte vara pigg, glad och energisk liksom?

Jag har pratat med folk genom åren som inte riktigt känner igen sig i de där enorma humörssvängningarna. Som alltid är hyfsat stabila och mår rätt bra för det allra mesta. Som aldrig upplevt pms (what?!) eller mått särskilt psykiskt dåligt. Låter som en dröm! Jag pendlar ständigt mellan att vara som prinsessan Poppy och Kvist i barnfilmen Trolls. Haha!

Poppy är alltid positiv, färgsprakande, full av liv, musik och glädje. Kvist däremot, har tappat glädjen och är ständigt dyster, negativ, deppig och grå. Varandras raka motsatser, ytterligheternas personligheter. 

Jag fantiserar ibland hur det skulle vara att få slippa de där allra djupaste dalarna. Att få vara sådär hyfsat stabil som många andra. Att få ha ett djup som en barnpool istället för en ocean. Att oftast få må rätt så bra. Men jag vill ju inte förlora min inre Poppy. Jag älskar att vara som hon. Men jag gillar Kvist också. Trots allt det dystra. Det är ju "han" som gör det så enkelt att förstå livet på ett djupare plan. Som gör att jag uppskattar det motsatta så mycket. De behövs båda två, och det är ju sådan jag är. 

Det kanske är som en vågskål - ju mer ljus man har i sig, desto mer mörker behöver man kanske ha för att balansera upp det. 🌞🌚