Att ständigt vara lost i livet
Äntligen semester - tid för eftertanke och återhämtning och vi ska försöka njuta så mycket vi kan. 🍀
Här kommer ett långt inlägg om något jag tänkt väldigt mycket på under en tid. Läs om du vill. 💕
I flera trädgårdar såg jag samma personer som bodde där redan när jag var liten. Människor som trots alla år fortfarande bor kvar i sina hus och jag blev översköljd av en stark känsla av sorg.
Allt är ju relativt och ingenting är endast svart eller vitt, det vet jag. Jag har ju ingen aning om hur de här människorna mår eller hur de har det men min sinnebild av ett harmoniskt och lyckligt liv är bland annat att kunna nöja sig och ta hand om det man har. Att vårda såväl sitt hem som sina relationer och inte ständigt vara på väg någon annanstans. Raka motsatsen till mig själv med andra ord…
Sedan jag flyttade hemifrån har jag bott i många olika hem och aldrig längre än 2 år på ett och samma ställe. Varje gång jag flyttar in i ett nytt hem intalar jag mig att den här gången ska jag bo kvar länge (vår nuvarande lägenhet är den vi bott längst i). Sen går det vanligtvis ett år eller så och när rastlösheten tränger sig på försöker jag lugna virrvarret av känslor och hitta en lösning - förändring har alltid varit min lösning på det mesta i livet. När insidan känns som allra trasigast måste jag förändra mig, livet och tillvaron. Jag söker nya lägenheter, avslutar relationer, letar nya jobb, börjar renovera eller banta. Varje gång. Jag dyker huvudstupa in en ny mani varenda gång det känns som om själen ska börja koka och ånga ut genom öronen. Ständigt rastlös, ständigt på väg någonstans. Just nu är jag fullständigt insnöad på campingutrustning och skulle köpa allt om jag kunde. 😆 Mina manier är som en snuttefilt när tillvaron svajar.
När Miss Li släppte sin låt Instruktionsboken var det som om hon sjöng om mig. En låt för alla oss som är lost i livet och söker nåt hela tiden. 😅
Jag har undrat, satt etiketter och nedvärderat mig själv hela livet. Känt att jag inte passar in någonstans, att andra missförstår och ser ner på mig. Undrat om alla andra kastas lika våldsamt mellan glädje, ilska och sorg hela tiden. Tänkt att jag är knäpp, dum i huvudet, omöjlig och komplicerad. Att ingen kommer kunna leva ihop med mig. Att jag är en dålig vän som inte kan komma ihåg att höra av mig (det borde väl vara en självklarhet?!). Att jag är en dålig mamma som inte kan hålla mig till de där rutinerna jag vet att vi alla mår bra av. Att det inte är någon idé att försöka mig på något nytt och stort för jag kommer ändå att tröttna. Förbannat mig över att jag aldrig kan hålla tider, planera, strukturera och komma ihåg saker. Ett hopplöst fall helt enkelt.
Jag har skrattat åt mig själv, skojat på min egen bekostnad med en stor skopa självironi och sedan gått hem och straffat mig med självförakt. Varför gjorde jag sådär? Varför sa jag sådär? Jag borde gjort annorlunda? Vad menade han/hon egentligen? Hur mycket pajas man än är på utsidan, är det ingen som förstår vilket kompakt mörker det kan dölja sig innanför. Man blir åtminstone otroligt ödmjuk inför andra människor när man måste leva med alla dessa nyanser av känslor och sinnesstämningar.
Jag har alltid varit öppen med mina känslor, skrivit öppet för alla att läsa (oavsett om det är bra eller dåligt), sökt hjälp när jag behövt, gått på mindfulness, samtalsstöd och pratat med familj, vänner och kollegor. Jag har förundrats över hur jag kan vara så oändligt dålig på att få ordning på livet när jag vet exakt hur jag ska göra. Jag har ju alla redskap och borde kunna göra bättre. Göra mer.
Efter att ha hört en föreläsning om adhd hos flickor och kvinnor kändes det som att allting föll på plats. Kan det vara så att mitt sätt att vara faktiskt kan förklaras på ett så "enkelt" sätt? Jag började läsa ännu mer om detta och alla mina förutfattade meningar blev grusade och öppnade upp för en helt ny värld.
Häromveckan lyssnade jag på Sarah Dawn Finers podd "Talk to me" när hon pratade med läkaren Lotta Borg Skoglund om Sarahs egen adhd-diagnos. Det var ett fantastiskt avsnitt och jag kände igen mig i så mycket.
Jag kan tillägga att jag varken har en konstaterad diagnos eller påbörjat min utredning än, men bara att ha fått upp ögonen för att det KANSKE finns en förklaring till att jag mått som jag gjort hela livet känns som en befrielse. Det har åtminstone gjort att jag börjat se mig själv med lite mildare ögon och bara det är värt mer än guld. 💕
Kommentarer
Skicka en kommentar